Antingen gör vi något eller så lägger vi ner snacket

Foto: kajraving.blogspot.com

Ojämlikheten är ett växande problem i Sverige. Bilden av landet förändras likaså. I ena änden har vi en ekonomisk elit som drar ifrån. I andra änden har vi människor som bor i segregerade områden med hög arbetslöshet, utsatthet och hopplöshet. En hopplöshet som på sistone manifesterats i bland annat upplopp. Det nästan klyschiga uttrycket att "samhället slits isär" känns plågsamt aktuellt.

Frågan är vad man kan göra åt det hela. Så fort det handlar om att öka jämlikheten så kommer undanflykterna om att "det inte går". Men visst hade det gått. Om man vill. För det är vilja det handlar om. Den borgerliga regeringen har accelererat och förstärkt en utveckling som tog fart i 80-talets början och som genom finanskrisen på 90-talet blev ett permanent och mycket påtagligt problem.

Om man menar allvar med att man vill öka jämlikheten så bör man fråga sig vad som är effektivt. Då får man många olika svar. Svar som ofta är mer präglade av ideologiska ställningstaganden än faktiska omständigheter.

Ta fastighetsskatten till exempel. Dom flesta ekonomer är överens om att det är en effektiv skattebas. Samtidigt påstås den slå orättvist. Folk som kanske äger mark men inte har någon intäkt av marken måste betala skatt. Samtidigt äger den översta femtedelen av svenska folket 87 procent av tillgångarna där mark i allra högsta grad ingår som en post. Så helt uppenbarligen är en viss egendomsförändring ett måste om man menar allvar med jämlikhetsidealen.

Samma sak är det med förmögenhetsskatten. Många länder har en sådan skatt så någon omöjlighet är det inte att införa en sådan igen. Arvsskatt är också något man kan arbeta väldigt mycket med för att utjämna klyftor och även den finns i många länder. Att man beskattar kapitalinkomster olika jämfört med lön är en annan fråga man kan diskutera hur det slår mot jämlikheten. Progressiviteten i skattesystemet en ytterligare.

Frågan om jämlikhet handlar i mångt och mycket om förhållandet till äganderätten. Är äganderätten den överordnade samhällsnormen så kommer ojämlikheten som ett brev på posten. Samma sak om man väljer att beskära det offentligas rätt att t ex syssla med vinstdrivande verksamhet. Ett enkelt exempel här skulle kunna vara frågan om asfalt.

Jag pratade med en ekonomidirektör i en större svensk stad och han sa att kommunen skulle kunna halvera sina kostnader för ny asfalt om man hade ägt en egen asfaltsfabrik och skött arbetet själv. Så mycket för effektivitet och mervärde genom att lägga ut saker på entreprenad. Samma sak gäller externa kontra interna hyror i en kommun. Det kan kosta 50 procent mer per kvadratmeter att hyra en lokal av en privat fastighetsägare än att äga byggnaden själv. Så är fallet här i Helsingborg åtminstone. Myten om det privata näringslivets överlägsna effektivitet och produktivitet är många gånger inget annat än en gigantisk värdeöverföring från offentliga skattekonton till privata aktieägares dito.

Till allt detta måste givetvis också frågorna om arbetslösheten, sjukförsäkringen och andra trygghetssystem läggas. Genom att slå sönder dessa system förstärks den ökande ojämlikheten. Likaså är en skola som inte är sammanhållen en ordentlig förstärkare av en ojämlik samhällsutveckling.

Så frågorna vi som politiker måste ställa oss är först och främst om vi ser ojämlikheten som ett problem. Om vi svarar jakande på den frågan måste vi ställa oss en andra fråga. Nämligen den om vi faktiskt är beredda att ta dom beslut som behövs för att minska ojämlikheten. Om vi inte svarar jakande på den frågan så tycker jag faktiskt att vi kan sluta snacka om att jämlikheten måste öka. Det vore nämligen det enda hederliga.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

jämlikhet ojämlikhet politik socialdemokraterna Sverige