Johan Croneman har som säkert många redan känner till skrivit
en mycket bra krönika idag Krönikan handlar om den grävande journalistikens enorma brister och mynnar ut i ett enkelt konstaterande att det beror på en stark högervridning av det mediala landskapet. Många har givetvis jublat över denna artikel. Lika givet har många rasat över den samma. Jag tänker inte ge mig in i debatten om den sistnämnda slutsatsen i Cronemans artikel. Den om högervridningen. Min ståndpunkt i denna fråga är ju ganska given eller hur? Däremot tänker jag resonera lite i den anda som Cronemans första slutsats ger för handen. Var är den granskande journalistiken? Eller rättare sagt, var är den självklart analyserande och kritiska journalistiken? Det finns nämligen en hel del logiska frågor som man ibland inte kan förstå varför dom inte kommenteras och diskuteras i media.
En sådan är Croneman själv inne på. Jag tänker på dom 36 miljarderna som plöjts ner i landsbygdsstöd dom senaste åren.
36 miljarder, det är alltså ungefär en försvarsbudget (exemplet går igen märker jag), som professor Ewa Rabinowicz vid ESO i en rapport konstaterade att det i princip är pengar i sjön. Att det är en professor som i en rapport kommit fram till detta trots att stödet funnits i sju år kan, som Croneman påpekar, te sig aningen anmärkningsvärt. Någon borde ju rimligtvis ha funderat en vända eller två kring det här stödet tidigare och slagit larm. Men stödet är riktat till en intressegrupp som historiskt har fått enorma stöd och som vant sig vid subventioner. Jag pratar givetvis om lantbrukarna.
Jag tänker dock inte ge mig in i en fråga om
rätt eller fel kring stödet som sådant. Jag vet bara att jordbruksstödet i EU är en katastrof av många skäl och jag vet att Assar Lindbeck sågar subventioner av den här typen vid fotknölarna i sin bok "Ekonomi är att välja". Personligen hamnar jag väl lite mitt emellan i den här debatten. Jag ser värdet i att ha en svensk livsmedelsproduktion och jag vet vilka problem bönderna, om man frågar dom själva, lider av med bristande lönsamhet m.m. Samtidigt gör subventioner att omställningsviljan och förändringstakten riskerar att avta och det riskerar att snedvrida konkurrensen. Så själva diskussionen om subventioner tänker jag i detta inlägg lämna därhän. Däremot måste jag ställa mig frågande till varför ingen media verkar ha kommit på den tämligen enkla tanken att ställa Annie Lööf, Centerpartiets partiledare, mot väggen. För är det någonstans man kan studera ett partis inneboende motsättningar så är det i den här frågan och i det partiet.
Centerpartiet säger sig vara landsbygdspartiet. Det har dom historiskt också varit. Idag är det väl tveksamt om det stämmer. Samtidigt har man en falang i partiet som utan att tveka vill bli kallade för nyliberaler med allt vad det innebär. Att detta parti huserar en av dom traditionellt sätt mest statligt understödda grupperna i vårt samhälle och samtidigt har en stark gruppering som inget hellre vill (påstår dom själva) än att ta bort alla former av statligt stöd är sedan länge en gåta. Det har hittills löst genom bland annat historierevision. Ett bra exempel på denna felaktiga historiesyn är den
debattartikel som ordföranden för Stureplanscentern, Johanna Jönsson, skrev i vintras. Hon skriver:
"Detta är egentligen inte någon nyhet. För drygt 100 år sedan var Sverige ett föregångsland när det gällde liberala reformer och fri företagsamhet. Då var det just människorna på landsbygden, främst bönder, som stod upp för sin rätt att bli lämnade ifred av staten och bestämma själva över sina liv och det välstånd de skapade. Samma bönder som startade det bondeförbund som sedermera blev Centerpartiet. Detta lade grunden för det välstånd vi kan njuta av idag." Att Jönsson har fel i såväl frågan om att bönderna stod upp för rätten att bli lämnade ifred av staten som att dom slogs för liberala ideal för 100 år sedan, är uppenbart. För ganska precis hundra år sedan fällde t ex just bönderna den liberala ministären Staaff genom
Bondetåget. En i allra högsta grad konservativ tillställning som ville se en starkare militär. Går man vidare till 1930-talet så vet man att regeringen 1932 syddes ihop genom den så kallade "
kohandeln" där S vann Bondeförbundets stöd bland annat genom mjölksubventioner. Därefter har jordbruksstöd, i olika former, varit vanligt förekommande och i princip alltid med Centern goda minne.
Med dessa tämligen enkla historiekunskaper kan man alltså sluta sig till att den självklara frågan till Annie Lööf, självutnämnd nyliberal i unga dar, borde vara hur i hela friden allt det här går ihop. Hur kan detta centerparti, som stöds av mindre än fyra procent av svenska folket, rymma dessa diametralt olika uppfattningar i en fråga som är helt avgörande för hela partiets profil. I grund och botten handlar det om en ideologisk klyfta som inte ens rent teoretiskt går att överbrygga med mindre än att den nyliberala falangen erkänner att nyliberal politik bara går ut på att gynna stora kapitalägare i olika former. För även om många bönder inte kan leva på avkastningen av sitt kapital så äger många av dom såväl maskiner och mark till ett ansenligt värde. Ta t ex den skånska lantadeln där några av
Sveriges största bidragstagare finns. Sen finns det givetvis bönder som inte alls är så kapitalstarka men dom åtnjuter också betydligt mindre stöd. Vilket i sig inte innebär att stödet på något sätt försvinner till dom starkaste kapitalägarna.
För att på något sätt återknyta till det här inläggets inledning så blir det mediala moraset när det gäller understökande journalistik helt uppenbart i en fråga som den här. Men man kan givetvis ha olika teorier om varför det förhåller sig på detta viset. Man kan tänka sig att det är semestertider och att ingen helt enkelt är tillgänglig för att ställa frågorna. Man kan också tänka sig att den ideologiska och historiska medvetenheten saknas på många av landets tyngre nyhetsredaktioner. Eller så kanske det ändå är så som Croneman påstår, att högervridningen av media i landet skapar ett medvetet ointresse för högerns egna
logiska och ideologiska kullorbyttor. Var och en får helt enkelt dra sina egna slutsatser.
Kullerbytter väl värdiga Centerpartiet
*****
