 |
Lundberg berättar på ett annorlunda sätt om sitt Malmö. Ett Malmö som han ser genom sin ungdoms ögon. Han beskriver kvarteren runt Värnhem och Caroli där stora delar av hans kaotiska liv har utspelat sig. Men istället för att prata om husen, gatorna eller parkerna så pratar Lundberg om människorna som han haft en relation till i dessa kvarter. Det är en tragisk och hemsk bild som målas upp och Lundbergs berättelse visar att segregation, klass och utsatthet knappast är något nytt. Skillnaden mellan Lundbergs Malmö och dagens Malmö är väl framförallt att dom utsatta inte längre bara heter Sonny och Kristian. Idag heter dom framförallt Mohammed och Ahmed.
Boken är skriven på ett sätt som blir lätt förvirrat. Lundberg hoppas mellan olika tider och olika platser på ett sätt som stundtals kan te sig nästan kaotiskt. Jag har ibland svårt att följa den röda tråden. En tråd som rör sig genom tid och klass.
Men tack vare att jag har läst två böcker av Lundberg tidigare, "Yarden" och "Och allt ska vara kärlek" så känner jag igen temat, människorna och sättet att skriva. Det är ett korthugget språk där varje mening på sitt eget sätt spelar en roll i helheten. För mig som läser ganska snabbt och nästan ytligt blir språket nästan obegripligt. Det är mer än en gång som jag måste påminna mig själv om att dra ner på tempot för att liksom "smaka" på varje ord. Först då känner jag att texten får en djupare mening än bara ett förvirrat porträtt av en bortglömd verklighet.
Boken är i inbunden version ca 230 sidor och som sagt, språket kräver en koncentration som inte är helt lätt att uppbåda för en stressad trettioåring. Men det är väl värt att ge boken en chans.
*****
Läs mer på Socialdemokraterna
