Behövs det en kommission?

Foto: http://sverigesradio.se/

Riksbankschefen Stefan Ingves föreslår idag att en kommission ska tillsättas för att se över dom svenska hushållens skuldsättning. Ingves har under lång tid varit orolig för att vi har en växande skuldsättning i denna sektor och det är framförallt därför som han och majoriteten i Riksbanksdirektionen har valt att hålla uppe styrräntan. Att Ingves nu föreslår en kommission för att se över problemet är kanske klokt. Sverige har ju erfarenheter av ekonomiska kommissioner och att utreda en fråga grundligt utan politiskt käbbel och taktikiserande kan vara bra.

För det är ju inte bara på det ekonomiska området som det föreslås kommissioner och breda utredningar. Vi socialdemokrater har föreslagit ett antal kommissioner dom senaste åren. Nyligen var det skolan som skulle få sin kriskommission. Energifrågan har varit ett område där Stefan Löfven har velat ha en kommission sedan dagen han tillträdde. SSU och LUF har, tillsammans med en del andra debattörer (däribland undertecknad) argumenterat för någon form av större utredning kring skattesystemet. Det finns säkert fler områden som har varit föremål för kommissionsförslag på sistone. Men man ska ha klart för sig att det finns en del risker med den här typen av kommissioner.

En risk handlar om att det vardagliga politiska samtalet och den offentliga debatten stryps. Om en kommission med en massa experter utreder en fråga så är där inte mycket för allmänheten och den politiska debatten att diskutera. För varje förslag, varje invändning, kommer att landa i en slutsats som låter något i stil med att "det där tittar kommissionen på". Ett tydligt exempel på detta var Friskolekommittén.

En annan risk handlar om att en kommission genom sin dominerande ställning i debatten faktiskt gör att utrymmet att se på en fråga och hur den ska lösas minskar. För om kommissionen snöar in på ett område eller en lösning så är det oerhört svårt att få debatten att handla om andra förslag eller lösningar. Lindbeckkommissionen på 90-talet agerade och verkade i en politisk och ekonomisk kontext där vissa lösningar och vissa dogmer togs för slutgiltiga sanningar. Somliga talade om "historiens slut" och att i en sån tidsanda presentera långsiktiga lösningar har sina avigsidor.

En tredje risk ligger i frågan om ansvarsutkrävande. En kommission kan presentera både svåra och kontroversiella lösningar på ett problem men kommissionen kommer aldrig att behöva ta det fulla ansvaret för sina förslag. Det är politiken som måste genomföra förslagen och ta ansvaret för konsekvenserna. Likaså kommer politikerna som genomför förslagen att kunna skylla på "experterna" vilket lätt kan innebära att en förändring, ett förslag eller rentav ett systemskifte saknar bärare av själva idén. För om inte politikerna genomför allt som experterna föreslår, som i fallet med Lindbeckkommissionens förslag, så kommer alltid experterna kunna slå ifrån sig. Om då inte heller politikerna fullt ut bär idén så riskerar det hela att bli pannkaka.

Jag skulle kunna resonera mer kring varje risk och det finns säkert fler risker än dom tre jag nämnt här. Det skulle också behövas ett större resonemang kring den "avpolitiserande" effekten kommissioner har. Till viss del handlar det nämligen också om att politiker inte vågar sticka ut hakan, ta i dom svåra frågorna och säga sin hjärtas mening. I ett allt mer försiktigt mittenlandskap blir det viktigare att säga så lite som möjligt som låter så likt som möjligt det alla andra säger än att faktiskt stå upp för sin ideologiska övertygelse och ta strid för sin övertygelse. Vad konsekvenserna av en sådan inställning är får bli ämnet för ett helt annat blogginlägg.

*****

kommission Lindbeckkommissionen politik Riksbanken socialdemokraterna Stefan Ingves

Kan vi återgå till att prata politik nu?

Vi måste upp på vägen igen.
Foto: dt.se

Riksbanken lämnar styrräntan oförändrad och direktionen är sedvanligt splittrad. Den framtida räntebanan sänks dock och det är ju välkommet. Att Riksbanken misslyckats kapitalt med att nå inflationsmålet är mycket problematiskt. En självständig direktion gör som den vill och sen har övriga samhället att rätta sig efter detta. Rent demokratiskt är det problematiskt och rent samhällsekonomiskt är det ett problem. Konsekvenserna av Riksbankens misslyckande är lägre tillväxt och därmed högre arbetslöshet.

Den här diskussionen kom upp på vår kongress häromveckan. Jag lyfte frågan ifrån talarstolen och fick till svar att frågan om t ex Philipskurvan är intressant men att det inte är läge att diskutera den just nu. Inte i det politiska läge som råder. Det är kanske sant, jag vet inte. Men jag tycker att den här diskussionen är betydligt viktigare än många andra diskussioner som förs just nu.

Senaste veckan har präglats av debaklet med Omar Mustafa. Folk spekulerar hej vilt och det ena påståendet föder det andra. Hysterin har spridit sig till den milda grad att många skribenter helt slutat med källkritik och bakgrundskoll av fakta. Det stavas fel på namn, det skrivs fel namn på organisationer, det hänvisas till dokument som inte är relevanta för argumentationen och alla är helt överens om att valberedningsarbetet var dåligt inför valet till partistyrelsen. Diskussionen har dessutom nått till en slags metanivå där inte längre fallet i fråga är det intressanta utan hur det här fallet påverkar andra fall. Kort och gott har det spårat ur och dom enda som gynnas av den här diskussionen är regeringen.

För samtidigt som vi bankar på varandra med diverse artiklar, inlägg och anklagelser så går över 400 000 människor arbeslösa, Fas 3 är Sveriges största arbetsgivare, folk misshandlas fortfarande i sjukförsäkringen, överbeläggningarna på våra sjukhus leder fortsatt till vite, regeringen består fortfarande av folk som tycker att blonda och blåögda är genetiskt programmerade att vara "goda" och miljöpolitiken går på tomgång i såväl EU som i Sverige.

Jag säger inte att diskussionen om personfrågorna är irrelevant. Jag säger framförallt inte att diskussionerna om valberedningens arbete är irrelevant. Men jag kan fundera på kraften som läggs i dom olika vågskålarna och jag kan fundera på vad det är man egentligen fokuserar på. För mig är det ett större misslyckande att VU var tvunget att utökas med en ersättare än att Omar Mustafa blev invald i partistyrelsen. Konsekvenserna för partiet på lång sikt är mycket större av att man sätter ett prejudikat i VU-valet att bara man bråkar tillräckligt så ändrar vi stadgarna för att blidka den som tjurar. Fortsätter den utvecklingen kommer vi snart ha ett VU lika stort som hela partistyrelsen. Att sen Omar Mustafa helt uppenbart var en kontroversiell person som kanske inte kommit in i partistyrelsen om hela den här debatten om Islamiska förbundet hade kommit före valet är något helt annat.

Jag har fortfarande kvar den där härliga känslan i kroppen som jag hade när jag åkte hem från kongressen förra söndagen. Ni vet den där känslan av att nu händer det något, nu är vi på gång. Jag hoppas innerligt att jag inte är den ende som fortfarande har kvar den här känslan i kroppen. För handen på hjärtat, det är den känslan som ska vinna valet åt oss. Inte debatter om hur vi utser våra företrädare eller om en person i laget inte håller måttet.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

debatt Omar Mustafa politik regeringen Riksbanken socialdemokraterna