Ska vi sträcka ut en hand?
Stefan Löfven och Ibrahim Baylan manar till nationell samling kring skolan idag. Tidigare har Löfven sträckt ut en hand i frågor som energi och skatter. På energiområdet vill alliansen att S redogör för sina "ingångsvärden", med andra ord ska S acceptera borgarnas kärnkraftsuppgörelse, innan det blir någon blocköverskridande diskussion. På skatteområdet sa partiledningen i S nej till att driva på med något större engagemang kring en skatteuppgörelse. Detta eftersom sannolikheten för att komma fram till något i en sådan i nuläget är väldigt låg. Så nu gör man alltså ett försök med skolan istället.
Skolan, jobben, sjukvården och ekonomin. Där har ni dom områden som med största sannolikhet kommer att avgöra valet 2014. Att nu Löfven och Baylan vill ha en blocköverskridande diskussion på ett av dessa områden kan man fundera på hur klokt det är. Givetvis är det bra att ta initiativet i en fråga. Löfven framstår också som den store samförståndspolitiker han är. Pragmatism ut i fingerspetsarna helt enkelt. Men om man leker med tanken att det faktiskt blir en blocköverskridande uppgörelse kring skolan innan valet. Vad händer då med skolan som valfråga? En fråga som vi i nuläget har bra tryck i och där Folkpartiet har tappat sin ledande ställning.
Dessutom pekar Peter Johansson på en intressant sak (idag igen!). Han lyfter den redan kända diskussionen kring vad Baylan sagt, gjort och lovat i friskolekommittén kring kongressbeslutet om att kommuner ska ha "ett avgörande inflytande" vid nya friskoleetableringar. Har Baylan gått med på att inte kräva ett sådant avgörande inflytande och om så är fallet, vad betyder kongressens beslut i så fall?
Jag tycker det är bra att man söker breda uppgörelser på strategiskt viktiga områden. Försvaret, skatter, energi och kanske också skolan. Men sådana uppgörelser är alltid mycket lättare att driva igenom när man sitter med regeringsmakten och det är välkänt att det ofta är den som innehar just regeringsmakten som gynnas av breda koalitioner och uppgörelser. Ta Tyskland som ett närliggande exempel där CDU och SPD samregerade och där CDU fick "credden" och SPD fick skulden. Man kan även se på regeringen där Moderaterna framstår som regeringspartiet och dom tre små borgarknattarna mest får vara med och leka när det passar. M går framåt, knattarna går kräftgång i sidled eller bakåt. Man kan också fundera på hur väljarna ser på ett oppositionsparti som söker komma överens och kompromissa med makten allt som oftast.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera en sak. Kongressen har sagt sitt och då är det vad som gäller. Man säljer inte ut kongressens beslut för att nå en blocköverskridande överenskommelse. Det tål att påminnas om.
*****
Läs mer på Socialdemokraterna
0 comments:
Post a Comment