Kan vi återgå till att prata politik nu?

Vi måste upp på vägen igen.
Foto: dt.se

Riksbanken lämnar styrräntan oförändrad och direktionen är sedvanligt splittrad. Den framtida räntebanan sänks dock och det är ju välkommet. Att Riksbanken misslyckats kapitalt med att nå inflationsmålet är mycket problematiskt. En självständig direktion gör som den vill och sen har övriga samhället att rätta sig efter detta. Rent demokratiskt är det problematiskt och rent samhällsekonomiskt är det ett problem. Konsekvenserna av Riksbankens misslyckande är lägre tillväxt och därmed högre arbetslöshet.

Den här diskussionen kom upp på vår kongress häromveckan. Jag lyfte frågan ifrån talarstolen och fick till svar att frågan om t ex Philipskurvan är intressant men att det inte är läge att diskutera den just nu. Inte i det politiska läge som råder. Det är kanske sant, jag vet inte. Men jag tycker att den här diskussionen är betydligt viktigare än många andra diskussioner som förs just nu.

Senaste veckan har präglats av debaklet med Omar Mustafa. Folk spekulerar hej vilt och det ena påståendet föder det andra. Hysterin har spridit sig till den milda grad att många skribenter helt slutat med källkritik och bakgrundskoll av fakta. Det stavas fel på namn, det skrivs fel namn på organisationer, det hänvisas till dokument som inte är relevanta för argumentationen och alla är helt överens om att valberedningsarbetet var dåligt inför valet till partistyrelsen. Diskussionen har dessutom nått till en slags metanivå där inte längre fallet i fråga är det intressanta utan hur det här fallet påverkar andra fall. Kort och gott har det spårat ur och dom enda som gynnas av den här diskussionen är regeringen.

För samtidigt som vi bankar på varandra med diverse artiklar, inlägg och anklagelser så går över 400 000 människor arbeslösa, Fas 3 är Sveriges största arbetsgivare, folk misshandlas fortfarande i sjukförsäkringen, överbeläggningarna på våra sjukhus leder fortsatt till vite, regeringen består fortfarande av folk som tycker att blonda och blåögda är genetiskt programmerade att vara "goda" och miljöpolitiken går på tomgång i såväl EU som i Sverige.

Jag säger inte att diskussionen om personfrågorna är irrelevant. Jag säger framförallt inte att diskussionerna om valberedningens arbete är irrelevant. Men jag kan fundera på kraften som läggs i dom olika vågskålarna och jag kan fundera på vad det är man egentligen fokuserar på. För mig är det ett större misslyckande att VU var tvunget att utökas med en ersättare än att Omar Mustafa blev invald i partistyrelsen. Konsekvenserna för partiet på lång sikt är mycket större av att man sätter ett prejudikat i VU-valet att bara man bråkar tillräckligt så ändrar vi stadgarna för att blidka den som tjurar. Fortsätter den utvecklingen kommer vi snart ha ett VU lika stort som hela partistyrelsen. Att sen Omar Mustafa helt uppenbart var en kontroversiell person som kanske inte kommit in i partistyrelsen om hela den här debatten om Islamiska förbundet hade kommit före valet är något helt annat.

Jag har fortfarande kvar den där härliga känslan i kroppen som jag hade när jag åkte hem från kongressen förra söndagen. Ni vet den där känslan av att nu händer det något, nu är vi på gång. Jag hoppas innerligt att jag inte är den ende som fortfarande har kvar den här känslan i kroppen. För handen på hjärtat, det är den känslan som ska vinna valet åt oss. Inte debatter om hur vi utser våra företrädare eller om en person i laget inte håller måttet.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

debatt Omar Mustafa politik regeringen Riksbanken socialdemokraterna