Att min relation till Sydsvenskans Per T Ohlsson är lite kluven har jag berättat mången gång här på bloggen. Ibland får jag gråa hår av hans Karlebyvurm och hans självgoda liberalism. Men för det mesta, måste jag erkänna, är Ohlsson mycket bra och idag gör han skäl för detta omdöme.
Ohlsson tar upp regeringens duglighet och konstaterar att efter sju år och med facit i hand kan man snabbt sluta sig till att det inte är speciellt mycket med den där kompetensen som regeringen tillskrivs av framförallt sig själv och somliga Stockholmstidningar. Ohlsson går igenom område efter område och tar bland annat upp det uppenbara haveriet i Nuonaffären. Inte för att han artikulerar det tillräckligt väl, han säger inte rakt ut att någon faktiskt ljuger, men hans kritik är ändå svidande korrekt:
"Förutom det osnygga i att skylla på en avgången minister framstår det som osannolikt att en transaktion av denna magnitud inte var förankrad i koalitionsregeringens inre kabinett. Enligt näringsdepartementets eget diarium tog Olofsson upp Nuonfrågan med sina kollegor. En central formulering lyder:
"Finns ej skäl att säga nej till affären."
Nu hävdar Peter Norman, häpnadsväckande nog, att anteckningen är felaktig."
Men det stannar inte vid Nuon. På område efter område sågar Ohlsson regeringens politik. Det gäller a-kassan, sjukförsäkringen (och därmed också dessa två reformers effekter på arbetslösheten), försvaret, polisen, skolan och hör och häpna Anders Borgs återkommande prognosmissar. Det är inga små saker som regeringen har misslyckats med och Ohlsson gör en slående observation:
"Förtroendet för alliansregeringen ökade när den inte gjorde någonting.
För att återkoppla till komedins värld:
När regeringen väl gjort någonting har det påfallande ofta slutat med en politisk variant av Peter Dalles entusiastiska uppfinnarfigur:
"Tänkte inte på det."
Det var roligt i Lorry. I politiken blir det bara pinsamt."
Eller mitt eget favorittema från Lorrygänget kring regeringens politik. "Man kan göra så. Men det är inte rätt":
Ohlsson tar upp regeringens duglighet och konstaterar att efter sju år och med facit i hand kan man snabbt sluta sig till att det inte är speciellt mycket med den där kompetensen som regeringen tillskrivs av framförallt sig själv och somliga Stockholmstidningar. Ohlsson går igenom område efter område och tar bland annat upp det uppenbara haveriet i Nuonaffären. Inte för att han artikulerar det tillräckligt väl, han säger inte rakt ut att någon faktiskt ljuger, men hans kritik är ändå svidande korrekt:
"Förutom det osnygga i att skylla på en avgången minister framstår det som osannolikt att en transaktion av denna magnitud inte var förankrad i koalitionsregeringens inre kabinett. Enligt näringsdepartementets eget diarium tog Olofsson upp Nuonfrågan med sina kollegor. En central formulering lyder:
"Finns ej skäl att säga nej till affären."
Nu hävdar Peter Norman, häpnadsväckande nog, att anteckningen är felaktig."
Men det stannar inte vid Nuon. På område efter område sågar Ohlsson regeringens politik. Det gäller a-kassan, sjukförsäkringen (och därmed också dessa två reformers effekter på arbetslösheten), försvaret, polisen, skolan och hör och häpna Anders Borgs återkommande prognosmissar. Det är inga små saker som regeringen har misslyckats med och Ohlsson gör en slående observation:
"Förtroendet för alliansregeringen ökade när den inte gjorde någonting.
För att återkoppla till komedins värld:
När regeringen väl gjort någonting har det påfallande ofta slutat med en politisk variant av Peter Dalles entusiastiska uppfinnarfigur:
"Tänkte inte på det."
Det var roligt i Lorry. I politiken blir det bara pinsamt."
Eller mitt eget favorittema från Lorrygänget kring regeringens politik. "Man kan göra så. Men det är inte rätt":
*****
Läs mer på Socialdemokraterna
0 comments:
Post a Comment