Fridolin beskriver på ett bra och enkelt sätt hur 90-talets nedskärningar har format oss 80-talister. Han pekar på arbetslösheten, den sociala oron i form av stress, press och psykisk sjukdom, drog- och alkoholmissbruket bland 80-talisterna. Rasismen som blev levande på ett smärtsamt obehagligt sätt under 90-talet är också en stor ingrediens i den cocktail som format 80-talsgenerationen. Men också positiva saker som ett engagemang för sakfrågor, en stor acceptans för internationaliseringen av vårt samhälle och demokratins möjligheter främst i form av Internet lyfts fram.
Att Fridolin är en grön politiker blir uppenbart i boken men det är inte förrän på dom sista sidorna som den verkligt gröna politikern träder fram. Långa stunder är Fridolin väldigt saklig och håller den direkta partipolitiska värderingen borta. Men kritiken mot såväl socialdemokratin som mot högern finns där hela tiden. När det handlar om syn på representativ kontra direkt demokrati blir Fridolin näst intill naiv i sin argumentation. Visst finns det frågor som man kan folkomrösta om, visst finns det ett behov av större närhet mellan beslutande församlingar och folk i vardagen, men när Fridolin väljer att vifta bort frågor som informationsunderskott, populism och oengagemang blir argumentationen utopisk.
Som 80-talist känner jag dock igen mig i oerhört mycket av det som Fridolin beskriver och refererar till. Som beskrivning av 90-talet är hans bok mycket läsvärd. Han lämnar även en hel del, förvisso kända men ändå nyttiga, bidrag till debatten om jämlikhet, trygghet och välfärdsstatens utveckling. Har du inget bättre för dig och om du vill ha en insyn i hur Miljöpartiets nuvarande språkrör tänker så är boken, som är på ca 300 pocketsidor, väl värd att läsa.
*****
0 comments:
Post a Comment