Läser Stig-Björn Ljunggrens ledare i Borås Tidning idag med anledning av den efterföljande debatten kring den senaste veckans upplopp i landet. Ljunggren konstaterar att många av dom förklaringar som förs fram, bland annat den om att det är sossarnas fel, inte är helt vattentäta. Vad som däremot, enligt Ljunggren, är nästan helt vattentätt är sambandet mellan unga arga män och upplopp. Ju fler unga arga män som samlas på ett ställe desto större är sannolikheten för att det blir upplopp, slagsmål eller i alla fall en rejäl holmgång. Jag tror att Ljunggren har helt rätt.
Jag har själv varit en väldigt unga och arg pojke/kille/man. Jag förstår precis vad Ljunggren pratar om. Sannolikheten för att det händer våldsamheter är betydligt större om det finns fler potentiella kombattanter än om det finns färre dito. Det spelar inte så stor roll om man är polare med folk eller ej. Det finns alltid skäl att stöka till det.
Skälen är många. Man kan vara arg på morsan, på farsan, på skolan, på motståndarlagets supportrar, på polisen, på parkeringsvakterna, på fritidsledarna, på politikerna, på tjejen eller kanske rent av på någon av polarna i gänget. Vad man är arg på spelar egentligen inte så stor roll när man väl är en arg ung man. Det finns även flera sinnestillstånd som kan få vilken ung arg man som helst att "go bananas". Man kan vara arg, sur, ledsen, glad, fira en seger eller hantera en förlust. Men ofta är det så enkelt som att man har tråkigt och då är en ordentlig kick med adrenalin inte fel. Då händer något i alla fall och för alla som har upplevt ett rejält adrenalinrus så vet ni att det är betydligt roligare än att inte ha ett adrenalinrus.
Innan man har förstått det här så är det svårt att förhålla sig till upplopp överhuvudtaget. Framförallt när upploppen uppstår till synes spontant och där ingen politisk agenda synes närvarande. Vad man också måste förhålla sig till och förstå är att dessa unga arga män tycker det är kul att bråka. Så ju mer poliser som kommer dit, ju fler som käftar emot och ju mer media skriver om hur våldsamma upploppen är desto roligare är det ju. Det är våldet som sådant som är grejen. Tro mig, jag vet. Varje gång jag eller mina kompiser hade bråkat med någon eller ställt till med något annat jävelskap så pumpade adrenalinet och vi kunde inte sluta snacka om hur kul, häftigt och fantatiskt skoj det hela var. Vi kunde snacka i veckor eller månader om "det där" slagsmålet eller "den där bilen" som vi körde alldeles för fort med. Var det ett riktigt stort slagsmål så växte det hela till legender som berättades om och om igen så fort det gavs tillfälle.
Ljunggren ger egentligen bara en förklaring i sin ledare. Han ger ingen lösning. Jag är inte förvånad. Vem har lösningen på ett sådant här problem? Att det finns unga arga män kan ju inte ens förklaras bort med att sossarna har haft makten under väldigt många år i Sverige. Om jag skulle försöka mig på en dellösning på problemet så tror jag att mycket handlar om att snacka med dom här killarna. Inte en onsdagsnatt bland brinnande bilar och blåljus. Inte heller när man precis har stoppat deras BMW på E4:an på en rutinkontroll. Man ska framförallt inte tro att man kan snacka med dom i grupp hur som helst. Dom är flockdjur och hierarkierna är lika tydliga som i en flock med vargar.
En och en är däremot dom här killarna ofta väldigt hyggliga prickar med en lite osäkert flackande blick och enkla drömmar om jobb, bilar, tjejer och en framtid. Vad som krävs när man väl har etablerat en dialog är ett realistiskt alternativ och en realistisk väg till något annat. För mig handlade det om att sluta dricka alkhol. Det var mitt problem. Och där tror jag lite av lösningen ligger. Dom här killarna måste få frågan om vad deras problem är och när vi får svaret måste vi backa upp dom till 100 %. Gör vi inte det har vi faktiskt svikit dom och då kan jag lova er, då blir dom ännu argare.
Jag har själv varit en väldigt unga och arg pojke/kille/man. Jag förstår precis vad Ljunggren pratar om. Sannolikheten för att det händer våldsamheter är betydligt större om det finns fler potentiella kombattanter än om det finns färre dito. Det spelar inte så stor roll om man är polare med folk eller ej. Det finns alltid skäl att stöka till det.
Skälen är många. Man kan vara arg på morsan, på farsan, på skolan, på motståndarlagets supportrar, på polisen, på parkeringsvakterna, på fritidsledarna, på politikerna, på tjejen eller kanske rent av på någon av polarna i gänget. Vad man är arg på spelar egentligen inte så stor roll när man väl är en arg ung man. Det finns även flera sinnestillstånd som kan få vilken ung arg man som helst att "go bananas". Man kan vara arg, sur, ledsen, glad, fira en seger eller hantera en förlust. Men ofta är det så enkelt som att man har tråkigt och då är en ordentlig kick med adrenalin inte fel. Då händer något i alla fall och för alla som har upplevt ett rejält adrenalinrus så vet ni att det är betydligt roligare än att inte ha ett adrenalinrus.
Innan man har förstått det här så är det svårt att förhålla sig till upplopp överhuvudtaget. Framförallt när upploppen uppstår till synes spontant och där ingen politisk agenda synes närvarande. Vad man också måste förhålla sig till och förstå är att dessa unga arga män tycker det är kul att bråka. Så ju mer poliser som kommer dit, ju fler som käftar emot och ju mer media skriver om hur våldsamma upploppen är desto roligare är det ju. Det är våldet som sådant som är grejen. Tro mig, jag vet. Varje gång jag eller mina kompiser hade bråkat med någon eller ställt till med något annat jävelskap så pumpade adrenalinet och vi kunde inte sluta snacka om hur kul, häftigt och fantatiskt skoj det hela var. Vi kunde snacka i veckor eller månader om "det där" slagsmålet eller "den där bilen" som vi körde alldeles för fort med. Var det ett riktigt stort slagsmål så växte det hela till legender som berättades om och om igen så fort det gavs tillfälle.
Ljunggren ger egentligen bara en förklaring i sin ledare. Han ger ingen lösning. Jag är inte förvånad. Vem har lösningen på ett sådant här problem? Att det finns unga arga män kan ju inte ens förklaras bort med att sossarna har haft makten under väldigt många år i Sverige. Om jag skulle försöka mig på en dellösning på problemet så tror jag att mycket handlar om att snacka med dom här killarna. Inte en onsdagsnatt bland brinnande bilar och blåljus. Inte heller när man precis har stoppat deras BMW på E4:an på en rutinkontroll. Man ska framförallt inte tro att man kan snacka med dom i grupp hur som helst. Dom är flockdjur och hierarkierna är lika tydliga som i en flock med vargar.
En och en är däremot dom här killarna ofta väldigt hyggliga prickar med en lite osäkert flackande blick och enkla drömmar om jobb, bilar, tjejer och en framtid. Vad som krävs när man väl har etablerat en dialog är ett realistiskt alternativ och en realistisk väg till något annat. För mig handlade det om att sluta dricka alkhol. Det var mitt problem. Och där tror jag lite av lösningen ligger. Dom här killarna måste få frågan om vad deras problem är och när vi får svaret måste vi backa upp dom till 100 %. Gör vi inte det har vi faktiskt svikit dom och då kan jag lova er, då blir dom ännu argare.
Unga arga män har alltid funnits
*****
Bloggat: Stig-Björn Ljunggren
Läs mer på Socialdemokraterna
0 comments:
Post a Comment