Riskkapital. Detta fantastiska ord som dels ger sken av att den som satsar pengar är den som står för den överhängande risken, dels ger sken av att det finns riskfri kapitalism. Att all kapitalism innehåller risk torde stå klart. Att det dessutom sällan är den som satsar riskkapitalet som står för den största risken är också, för den som ser lite bredare på det, väldigt klart. Ta välfärden som exempel. Inte är det investerarna på någon kanalö som tar den största risken. Det är vårdtagarna eller skoleleverna, brukarna, som tar den största risken. Dom satsar nämligen inte sina pengar, dom satsar sina liv eller sin framtid.
Men samtidigt ska man inte förringa behovet av investerare som är beredda att förlora sina pengar. Kapital behövs i kapitalismen. Problemet som finns är att kapitalisterna sällan är beredda att satsa pengar utan att vara väldigt säkra på att få avkastning på pengar. Riskvilligheten är alltså egentligen ganska låg hos dessa så kallade "riskkapitalister". Det är därför dom flockas till den svenska välfärden. Att satsa pengar i denna är en lågriskinvestering förutsatt att man har ekonomiska muskler att göra stora satsningar. Men även små investeringar, under miljonen, har visat sig ytterst gynnsamma. Det räcker att säga "Serafen" så har man bevisat den saken.
Problemet med denna oriskvilja är att stora samhällsnyttiga projekt, som skulle kunna leda till stora vinster för samhället, inte blir av när marknaden ska fixa biffen. Ett sådant tydligt exempel är biogasutvecklingen. Segmentet är oerhört riskfyllt och det gör att stora intressenter som Eon inte vågar ta risken. Även om vinstpotentialen för den som är först in på marknaden är enorm så är satsningen för pengamässigt riskfylld för att ett privata företag ska ta chansen. Även Volvo tvekar. Istället vänder sig båda företagen till samhället, till den gemensamma skattkistan, och ber om stöd. Ett stöd som dom förvisso redan får men som dom inte anser vara tillräckligt. Eon och Volvo vill gärna vara med om teknikutvecklingen och ta del av resultaten men dom vill inte betala för kalaset.
Det är just här, i detta ögonblicket, som den nyliberala dogmen faller samman. För det är på intet sätt så att biogasen är det enda området där samhället måste träda in och stå för risken. Samma sak gällde för etanolen i Norrland och samma sak har gällt för tusentals innovationer genom historien. Samhället tar en risk, satsar kapital och ut kommer något som företagen sedan kan omsätta och raffinera. Satsningarna på ESS/Max IV i Lund kommer visa på detta och är man inte övertygad är det bara att se hur mycket positivt som kommit ut ur NASA:s rymdprojekt eller CERN:s forskning. Stora nationella och internationella projekt behövs. Men i samma ögonblick som man erkänner det så faller också alla teorier om den fria marknadens förträfflighet platt till marken och då blir det jobbigt för många.
Men samtidigt ska man inte förringa behovet av investerare som är beredda att förlora sina pengar. Kapital behövs i kapitalismen. Problemet som finns är att kapitalisterna sällan är beredda att satsa pengar utan att vara väldigt säkra på att få avkastning på pengar. Riskvilligheten är alltså egentligen ganska låg hos dessa så kallade "riskkapitalister". Det är därför dom flockas till den svenska välfärden. Att satsa pengar i denna är en lågriskinvestering förutsatt att man har ekonomiska muskler att göra stora satsningar. Men även små investeringar, under miljonen, har visat sig ytterst gynnsamma. Det räcker att säga "Serafen" så har man bevisat den saken.
Problemet med denna oriskvilja är att stora samhällsnyttiga projekt, som skulle kunna leda till stora vinster för samhället, inte blir av när marknaden ska fixa biffen. Ett sådant tydligt exempel är biogasutvecklingen. Segmentet är oerhört riskfyllt och det gör att stora intressenter som Eon inte vågar ta risken. Även om vinstpotentialen för den som är först in på marknaden är enorm så är satsningen för pengamässigt riskfylld för att ett privata företag ska ta chansen. Även Volvo tvekar. Istället vänder sig båda företagen till samhället, till den gemensamma skattkistan, och ber om stöd. Ett stöd som dom förvisso redan får men som dom inte anser vara tillräckligt. Eon och Volvo vill gärna vara med om teknikutvecklingen och ta del av resultaten men dom vill inte betala för kalaset.
Det är just här, i detta ögonblicket, som den nyliberala dogmen faller samman. För det är på intet sätt så att biogasen är det enda området där samhället måste träda in och stå för risken. Samma sak gällde för etanolen i Norrland och samma sak har gällt för tusentals innovationer genom historien. Samhället tar en risk, satsar kapital och ut kommer något som företagen sedan kan omsätta och raffinera. Satsningarna på ESS/Max IV i Lund kommer visa på detta och är man inte övertygad är det bara att se hur mycket positivt som kommit ut ur NASA:s rymdprojekt eller CERN:s forskning. Stora nationella och internationella projekt behövs. Men i samma ögonblick som man erkänner det så faller också alla teorier om den fria marknadens förträfflighet platt till marken och då blir det jobbigt för många.
För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
*****
0 comments:
Post a Comment