Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet har seglat upp som något av en liten favorit för mig. Han har på senare tid levererat krönika på krönika om diverse ekonomiska fenomen med den ena kritiken giftigare än den andra. Idag är det världens fixering vid inflationsmålen, dvs prisstabilitetshetsen, som är i blickfånget. Och nä, jag tycker inte att vi ska gå tillbaka till 70- och 80-talens devalveringsekonomier. Jag tycker inte heller att vi ska låta inflationen stegras hur som helst. Precis som Cervanka förbehåller jag mig däremot rätten att diskutera ekonomi och politik utan att vara fastlåst vid nyliberalt tankegods som gång efter annan har visat sig vara påhittade sagor om perfekta världar, osynliga händer och genomrationella individer.
Inflationsmålet på två procent har missats gång efter annan. Enligt Lars EO Svensson kan det ha kostat oss 40 000 jobb på 15 år. Om detta stämmer kan diskuteras men att man i dagens ekonomiska situation kan se sambandet låg inflation - hög arbetslöshet är rätt tydligt. Så något ligger där säkert i det som Svensson säger. Att den låga inflationen dessutom har dragit upp den privata skuldbördan till extremt höga nivåer är något som nu till och med Stefan Ingves verkar kunna erkänna. Plötsligt är den förda penningpolitiken ett problem, inte ur ett strikt inflationsmålsperspektiv, men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För samtidigt som Anders Borg skäller på grekiska staten för att dom har en skuldbörda på 160 % av BNP så talar han väldigt tyst om att svenska hushåll har en skuldsättning på 170 % av sin disponibla inkomst. Den totala svenska skuldsättningen är en av dom allra högsta i världen. Betydligt mycket högre än Greklands t ex. Skillnaden är att i Grekland är det staten som har problem, i Sverige är det hushållen som bär risken.
Ett tecken i tiden på att något börjar gå i sönder i Sverige är faktiskt den deal som SAS nu har tecknat med facken. Inför ultimatum om flytt och konkurs tvingar man likt, ett tyskt bilföretag, sina anställda att sänka lönerna. Detta är en utveckling som vi sett i just Tyskland under tio år där man bland annat genom denna typen av dealar har pressat lönerna vilket i sin tur är en av dom bidragande orsakerna till hela Euro-krisen. Deflationsekonomin har på många sätt förvandlats till en lönedumpningsekonomi och detta egentligen helt utan skäl. För löneandelen sjunker i många företags totala omsättning och vinstmarginalerna stiger. Det är alltså inte för lite pengar som finns. Problemet är att en fartblind ekonomisk elit får sätta spelreglerna. Inte konstigt att vi kraschar titt som tätt.
Inflationsmålet på två procent har missats gång efter annan. Enligt Lars EO Svensson kan det ha kostat oss 40 000 jobb på 15 år. Om detta stämmer kan diskuteras men att man i dagens ekonomiska situation kan se sambandet låg inflation - hög arbetslöshet är rätt tydligt. Så något ligger där säkert i det som Svensson säger. Att den låga inflationen dessutom har dragit upp den privata skuldbördan till extremt höga nivåer är något som nu till och med Stefan Ingves verkar kunna erkänna. Plötsligt är den förda penningpolitiken ett problem, inte ur ett strikt inflationsmålsperspektiv, men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För samtidigt som Anders Borg skäller på grekiska staten för att dom har en skuldbörda på 160 % av BNP så talar han väldigt tyst om att svenska hushåll har en skuldsättning på 170 % av sin disponibla inkomst. Den totala svenska skuldsättningen är en av dom allra högsta i världen. Betydligt mycket högre än Greklands t ex. Skillnaden är att i Grekland är det staten som har problem, i Sverige är det hushållen som bär risken.
Ett tecken i tiden på att något börjar gå i sönder i Sverige är faktiskt den deal som SAS nu har tecknat med facken. Inför ultimatum om flytt och konkurs tvingar man likt, ett tyskt bilföretag, sina anställda att sänka lönerna. Detta är en utveckling som vi sett i just Tyskland under tio år där man bland annat genom denna typen av dealar har pressat lönerna vilket i sin tur är en av dom bidragande orsakerna till hela Euro-krisen. Deflationsekonomin har på många sätt förvandlats till en lönedumpningsekonomi och detta egentligen helt utan skäl. För löneandelen sjunker i många företags totala omsättning och vinstmarginalerna stiger. Det är alltså inte för lite pengar som finns. Problemet är att en fartblind ekonomisk elit får sätta spelreglerna. Inte konstigt att vi kraschar titt som tätt.
För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
*****
Bloggat: Region Skåne med anledning av min post igår. Martin om SAS.
Läs mer på Socialdemokraterna
0 comments:
Post a Comment